Det första skapandet

Jag har aldrig, vare sig förr eller senare, mött en så kreativ miljö som dessa år i mitten av 70-talet. Det vimlade av vissångare och visdiktare, var och en med sin speciella ingång och sina speciella uttryck. Det var naturligt att även jag skulle finna utlopp för eget skapande. Jag ville dock mer än jag kunde. Vad jag inte visste var hur lång och mödosam processen är. Hur varje visa av rang måste långsamt växa fram i en process som ofta kan sträcka sig över flera månader.
Speciellt gällde detta texterna. Rim, versmått och innehåll ska skapa en enhet som dessutom måste förhålla sig till melodi. Jag grubblade länge bara på själva definitionen av begreppet "en visa". Min egna definition blev att en visa består av text och musik i symbios där båda faktorerna kan brytas ut och fungera fristående. En bra visa kan läsas som dikt eller spelas instrumentalt. Men tillsammans skapar de en enhet där 1+1=3.

Eftersom mitt egna skrivande, på den tiden var minst sagt uselt (Något jag tack och lov var medveten om) så ägnade jag mig till en början åt att tonsätta andras dikter. Då helst av avlidna poeter som inte kunde försvara sig.

Av olika orsaker blev Lars Forsell den första diktare jag verkligen grävde mig in i. Jag slet mer eller mindre ut  hans samling "Visor svarta och röda". Där hittade jag en svit kallad Yeatesvariationer och där hittade jag en dikt kallad "Alltid skall den yngling", vilken rörde vid mitt inre. Det blev en melodi i moll mycket inspirerad av "Visa i Midsommartid". Senare tonsattes dikten även av vissångerskan Toby Johansson, vilken hade varit min guide till Lars Forsells dikter. Detta hade man kunnat leva med men när även en tonsättning av Yvonne af Uggles dök upp började det kännas lite fånigt och jag lade tillbaka melodin i arkivet.

Av en ren slump lyckades jag hitta originalet "For Anne Gregory" av William Butler Yates och upptäckte att Lars Forsell hade i och för sig tolkat innehållet men behållit metern. Det var bara att plocka upp melodin igen - men med ny text. En av de få jag sjunger på engelska f.ö.


For Anne Gregory av Clas Kristiansson

Fred och jag

Det är inte utan stolthet jag brukar berätta att jag blev bekant med Fred Åkerström. Inte nära vän eller kompis men just - bekant. Det var på krogen vi umgicks och det var där vi kunde sitta och prata visor. Närmre än så kom vi aldrig.

Det hela började vid en fest på Kustens Hus. Jag var tämligen ny - en Rookie i visans värld - och ville inte missa något som hände där.

Jag klev upp för trapporna och skulle just gå in i "rummet innanför" då jag ser en väldig gestalt torna upp sig. Det var Fred. Jag blev stum men lyckades ändå stamma fram ett vänlig hej. Sedan tror jag inte att jag sa mer. Den kvällen.

Fred skulle spela på Yaki Da som då höll till Restaurang Trädgårn - ett ställe jag aldrig någonsin besökt. Men vi var några som följde med honom dit. Jag minns det som en ganska misslyckad konsert. Arrangören ville absolut inte stänga av diskoteket. Han tyckte att Fred kunde stå i baren och framföra sina visor. Det tyckte, med all rätt, inte Fred. Han ställde ultimatum:
– Stäng av musiken om ni vill att jag ska sjunga.
Det blev en kort och inte speciellt bra konsert.

Däremot fick jag höra honom många, många gånger efter det. Jag satt alltid längst fram och sög åt mig varje ackord, varje frasering, varje ton. Till slut lät jag som en yngre kopia. Vilket kanske var smickrande för Fred. Men inte för mig.

Vid ett tillfälle och jag minns datum men inte år, befann vi oss på en viskrog vid namn Trubaduren. Det var den 30:e januari och Fred frågade om jag visste vilken datum det var. Jag tänkte till.
- Trettionde i första, log jag och såg på Fred. Du eller jag?
– Du, sa Fred.
Så med Fred i publiken fick jag sjunga hans visa "Trettionde i första sjuttiotvå", den sista visan på hans mest berömda LP - Två Tungor.

Fred nickade nådigt efteråt och påpekade att jag sjöng "på den trettionde... ". Det där lilla "på" borde jag stryka.

Ett annat minne härstammar från krogen Rubinetten som av olika skäl var mitt stamlokus. Så även Freds. Han brukade sitta vid ett större runt bord, omgiven av det entourage som var hans livslust.

Vid några tillfällen var vi båda ensamma på krogen. Det var då vi kunde sitta för oss själva och prata det vi båda brann för - visan som uttrycksform. Vilka visor som borde sjungas och varför och även hur man skulle framföra dem. Dessa fåtal kvällar på Rubinetten blev min formella visskola och jag är Fred stort tack skyldig.

Senare försvann Fred från Göteborg och vi tappade kontakten. Något gick fel i hans liv och även om Cajsa-Stina skrivit en bok om sin far så vet jag inte om jag klarar av att läsa den. Det är tomt efter Fred. Och den tomheten gör fortfarande ont.

Molomentusiasten

Grunden var lagd. Vi hade sjungit hemma och jag hade sett några vissångare/trubadurer i levande livet. Fortfarande var det dock ett rent mysterium att det fanns de som kunde försörja sig på detta. Att det var ett yrke - ett hantverk.

Men innan vi går vidare till början av 70-talet så låt oss minnas hur det såg ut i radion på den tiden. Tre kanaler fanns det och P3 var reserverad för det som kallades Melodiradio. Med detta menades att man spelade populärmusik. Då bl.a. i program som Svensktoppen men även i form av programmet "Kanske på Svensktoppen". Det sista var bäst för där spelades ofta artister som Cornelis, Fred Åkerström, Povel Ramel och Monica Zetterlund - artister som oftast hamnade på plats 15 (av 15), i listan.

Jag ägde en rullbandspelare. Och jag spelade in. Denna speciella lördag var det två låtar jag skulle lyssna på. Den ena var "Visa i Molom" med en artist vid namn Alf Hambe. Jag spelade in och jag lyssnade. Efter tre-fyra genomlyssningar så satte jag mig bredvid bandspelare. Jag lyssnade, spolade tillbaka, lyssnade, spolade tillbaka... så höll jag på en hel dag.

Sedan var det bara att springa iväg till Frölunda bibliotek, som på den tiden bara var en barack. Jag lånade alla nothäften jag kunde finna med den här Alf Hambe och sedan var det bara att skrapa plånboken i botten och köpa hans LP-skivor.

Den sommaren gjorde jag inget annat än att spela, sjunga och träna på Alfs visor. Fortfarande i total okunskap om vem han var eller vad han hade gjort tidigare.

Nåväl. På hösten (tror jag...) skulle han spela på Kusten Hus i Majorna och jag for dit. Där huserade en förening vid namn Visans Vänner om vilka jag visste - nada. Men jag talade med några medlemmar och snart blev jag vad som kallades "aspirant". Med det menades att man skulle visa sitt intresse för visan genom att sjunga, spela och arbeta praktiskt i föreningen. Jag var betagen och bergtagen.

Alf blev den stora idolen men genom Visans Vänner vecklade långsamt ut sig en värld och en tradition av nordisk viskonst. Jag hade hittat en ny kontinent där jag klampade runt utan vare sig karta eller kompass. Det gjorde inte så mycket för varthän jag gick fanns det nya visor att höra, läsa, spela och njuta av.

Mina första trubadurer

Det kallades ungdomsgård. Förmodligen eftersom det hade varit en gammal bondgård en gång och för att vi som hängde där var ungdomar. Mest satt man i ett mysrum på övre våningen och gjorde - ingenting. Vid ett tillfälle när vi som som bäst bara slöade kom en av fritidsledarna in.

- Det kommer hit en kille med gitarr och honom ska ni se. Han är jävligt fräck i mun.

Jo. Man sa så i mitten av 60-talet. 

Jag masade mig ned och förväntade mig inte speciellt mycket. Killen som var fräck i mun hette Bengt Sändh och det var min första kontakt med den nya generationens vissångare. Jag minns inte vad han sjöng. Bara att han var rolig, mycket rolig och att han skrev fräcka visor. Jag fick letat upp några LP-skivor på biblioteket, skrev av några texter och mer blev det inte med det. Att vara fräck i mun var liksom inte min pryl.

Något senare gick jag med i en kristen ungdomsförening, K2R. "Jojje" Laring som drev föreningen hade många sunda syften med verksamheten. Bl.a ville han visa hur man inte behöver ha det tråkigt bara därför att man är kristen. 

Men det fanns också en vilja till att bilda medlemmarna. Vid varje möte dök det upp någon känd eller okänd människa och höll ett föredrag. Bl.a. minns jag hur DN:s reporter BANG kom och berättade för oss om hur hon försökte bevaka den grekiska juntan och framför allt motståndsrörelsen. 

Men det kunde också bli underhållning. En fredag kväll dök t.ex. "Trubadur X" upp och sjöng och berättade historier. Stefan Ljungkvist hetta han och han var minst lika rolig som Bengt Sändh och, om möjligt, ännu mer oanständig. Han uppskattades mycket av alla, inklusive Jojje. 

Däremot fick detta mig att undra om det var så här visan såg ut? Fanns det bara burleska, fräcka och oanständiga visor. Jag hade Evert Taubes sånger med mig i bagaget och han var inte enbart rolig. Han var också poetisk, berättande och ganska kuslig i bland. Men var fanns lyriken? Olle Adolphson fanns ju naturligtvis men han var inte min generation.

Svaret kom fån oväntat håll. På det famösa Hagahuset skulle det bli musikfest och jag gick dit. Ner i källaren var det lugnare och inte så mycket folk så jag smet ned. Där stod det en kille i min egen ålder och var det nåt han INTE var, så var det fräck i mun. Han sjöng med en hög dallrande stämma om privata erfarenheter och politiska frågor. Han hette (och heter) Jan Hammarlund och blev min första kontakt med en vissångare som ville säga något. Som hade ett budskap och som stod på scenen av en anledning som inte primärt och enbart var ute efter att underhålla. 

Jag var betagen men också slarvig nog att inte ta någon kontakt. Långt inne i mig visste jag dock att det var ju så här min generations visor skulle låta. Jag såg min egna visstuga skymta i fjärran. Men ännu var jag inte framme.

All vår början

Hej

Detta är alltså ett första inlägg i något som blir en blandning av falska och äkta minnen, funderingar och fakta, trender och traditioner - allt med en gemensam utgångspunkt - den nordiska visan med alla deras avläggare.

Den första kontakten

Naturligtvis så började det när jag var en ytterst liten pyttis. Mitt första visminne är att jag vid något tillfälle ska somna och min morfar ska sjunga Byssan Lull. Jag var gammal nog att förstå texten men inte gammal nog för att kunna be honom låta bli. Att utsättas för följande rader när man ska sova är väl kanske inte det bästa.

Den ene, ack så halt,
den andre, o, så blind,
den tredje han säger alls ingenting. 

Att utsättas för denna karavan av lemmalytta  gjorde mig vettskrämd och klarvaken. Det hade i alla fall det goda med sig att jag i fortsättningen inte kunde skrämmas av de skräckfilmer som tv visade. Inget kunde ändp vara hemskare än denna skara av halt, blinda och stumma som flockades kring min säng på kvällen.

Taube och Nilsson

Det var lite bättre längre fram. Det sjöngs mycket hemma. Mest Taube. Min mor hade sångröst och min far entusiasm. Ruben Nilsson var stor favorit men även naturligtvis doktor Taube. Vid 13 års ålder började jag i Hagströms gitarrskola i en källare vid Radiotorget i Järnbrott, Göteborg.

Det lät inget vidare men jag hade kul och spelade mycket och gärna - något som inte alltid uppskattades av omgivningen. 

Det finns vissa personer som föds med talang. De behöver inte träna lika mycket för att det ska låta bra. Sedan finns det dem som inte har talang. De kan bli lika bra som talangen men de får öva desto mer. 

Jag tillhör den sista sorten. Så det tog mig fem till sex år innan det började låta någorlunda. Mer om det senare. 

Nu kunde jag ett dussin ackord. Var skulle detta landa?