Det är inte utan stolthet jag brukar berätta att jag blev bekant med Fred Åkerström. Inte nära vän eller kompis men just - bekant. Det var på krogen vi umgicks och det var där vi kunde sitta och prata visor. Närmre än så kom vi aldrig.
Det hela började vid en fest på Kustens Hus. Jag var tämligen ny - en Rookie i visans värld - och ville inte missa något som hände där.
Jag klev upp för trapporna och skulle just gå in i "rummet innanför" då jag ser en väldig gestalt torna upp sig. Det var Fred. Jag blev stum men lyckades ändå stamma fram ett vänlig hej. Sedan tror jag inte att jag sa mer. Den kvällen.
Fred skulle spela på Yaki Da som då höll till Restaurang Trädgårn - ett ställe jag aldrig någonsin besökt. Men vi var några som följde med honom dit. Jag minns det som en ganska misslyckad konsert. Arrangören ville absolut inte stänga av diskoteket. Han tyckte att Fred kunde stå i baren och framföra sina visor. Det tyckte, med all rätt, inte Fred. Han ställde ultimatum:
– Stäng av musiken om ni vill att jag ska sjunga.
Det blev en kort och inte speciellt bra konsert.
Däremot fick jag höra honom många, många gånger efter det. Jag satt alltid längst fram och sög åt mig varje ackord, varje frasering, varje ton. Till slut lät jag som en yngre kopia. Vilket kanske var smickrande för Fred. Men inte för mig.
Vid ett tillfälle och jag minns datum men inte år, befann vi oss på en viskrog vid namn Trubaduren. Det var den 30:e januari och Fred frågade om jag visste vilken datum det var. Jag tänkte till.
- Trettionde i första, log jag och såg på Fred. Du eller jag?
– Du, sa Fred.
Så med Fred i publiken fick jag sjunga hans visa "Trettionde i första sjuttiotvå", den sista visan på hans mest berömda LP - Två Tungor.
Fred nickade nådigt efteråt och påpekade att jag sjöng "på den trettionde... ". Det där lilla "på" borde jag stryka.
Ett annat minne härstammar från krogen Rubinetten som av olika skäl var mitt stamlokus. Så även Freds. Han brukade sitta vid ett större runt bord, omgiven av det entourage som var hans livslust.
Vid några tillfällen var vi båda ensamma på krogen. Det var då vi kunde sitta för oss själva och prata det vi båda brann för - visan som uttrycksform. Vilka visor som borde sjungas och varför och även hur man skulle framföra dem. Dessa fåtal kvällar på Rubinetten blev min formella visskola och jag är Fred stort tack skyldig.
Senare försvann Fred från Göteborg och vi tappade kontakten. Något gick fel i hans liv och även om Cajsa-Stina skrivit en bok om sin far så vet jag inte om jag klarar av att läsa den. Det är tomt efter Fred. Och den tomheten gör fortfarande ont.
Det hela började vid en fest på Kustens Hus. Jag var tämligen ny - en Rookie i visans värld - och ville inte missa något som hände där.
Jag klev upp för trapporna och skulle just gå in i "rummet innanför" då jag ser en väldig gestalt torna upp sig. Det var Fred. Jag blev stum men lyckades ändå stamma fram ett vänlig hej. Sedan tror jag inte att jag sa mer. Den kvällen.
Fred skulle spela på Yaki Da som då höll till Restaurang Trädgårn - ett ställe jag aldrig någonsin besökt. Men vi var några som följde med honom dit. Jag minns det som en ganska misslyckad konsert. Arrangören ville absolut inte stänga av diskoteket. Han tyckte att Fred kunde stå i baren och framföra sina visor. Det tyckte, med all rätt, inte Fred. Han ställde ultimatum:
– Stäng av musiken om ni vill att jag ska sjunga.
Det blev en kort och inte speciellt bra konsert.
Däremot fick jag höra honom många, många gånger efter det. Jag satt alltid längst fram och sög åt mig varje ackord, varje frasering, varje ton. Till slut lät jag som en yngre kopia. Vilket kanske var smickrande för Fred. Men inte för mig.
Vid ett tillfälle och jag minns datum men inte år, befann vi oss på en viskrog vid namn Trubaduren. Det var den 30:e januari och Fred frågade om jag visste vilken datum det var. Jag tänkte till.
- Trettionde i första, log jag och såg på Fred. Du eller jag?
– Du, sa Fred.
Så med Fred i publiken fick jag sjunga hans visa "Trettionde i första sjuttiotvå", den sista visan på hans mest berömda LP - Två Tungor.
Fred nickade nådigt efteråt och påpekade att jag sjöng "på den trettionde... ". Det där lilla "på" borde jag stryka.
Ett annat minne härstammar från krogen Rubinetten som av olika skäl var mitt stamlokus. Så även Freds. Han brukade sitta vid ett större runt bord, omgiven av det entourage som var hans livslust.
Vid några tillfällen var vi båda ensamma på krogen. Det var då vi kunde sitta för oss själva och prata det vi båda brann för - visan som uttrycksform. Vilka visor som borde sjungas och varför och även hur man skulle framföra dem. Dessa fåtal kvällar på Rubinetten blev min formella visskola och jag är Fred stort tack skyldig.
Senare försvann Fred från Göteborg och vi tappade kontakten. Något gick fel i hans liv och även om Cajsa-Stina skrivit en bok om sin far så vet jag inte om jag klarar av att läsa den. Det är tomt efter Fred. Och den tomheten gör fortfarande ont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar