Grunden var lagd. Vi hade sjungit hemma och jag hade sett några vissångare/trubadurer i levande livet. Fortfarande var det dock ett rent mysterium att det fanns de som kunde försörja sig på detta. Att det var ett yrke - ett hantverk.
Men innan vi går vidare till början av 70-talet så låt oss minnas hur det såg ut i radion på den tiden. Tre kanaler fanns det och P3 var reserverad för det som kallades Melodiradio. Med detta menades att man spelade populärmusik. Då bl.a. i program som Svensktoppen men även i form av programmet "Kanske på Svensktoppen". Det sista var bäst för där spelades ofta artister som Cornelis, Fred Åkerström, Povel Ramel och Monica Zetterlund - artister som oftast hamnade på plats 15 (av 15), i listan.
Jag ägde en rullbandspelare. Och jag spelade in. Denna speciella lördag var det två låtar jag skulle lyssna på. Den ena var "Visa i Molom" med en artist vid namn Alf Hambe. Jag spelade in och jag lyssnade. Efter tre-fyra genomlyssningar så satte jag mig bredvid bandspelare. Jag lyssnade, spolade tillbaka, lyssnade, spolade tillbaka... så höll jag på en hel dag.
Sedan var det bara att springa iväg till Frölunda bibliotek, som på den tiden bara var en barack. Jag lånade alla nothäften jag kunde finna med den här Alf Hambe och sedan var det bara att skrapa plånboken i botten och köpa hans LP-skivor.
Den sommaren gjorde jag inget annat än att spela, sjunga och träna på Alfs visor. Fortfarande i total okunskap om vem han var eller vad han hade gjort tidigare.
Nåväl. På hösten (tror jag...) skulle han spela på Kusten Hus i Majorna och jag for dit. Där huserade en förening vid namn Visans Vänner om vilka jag visste - nada. Men jag talade med några medlemmar och snart blev jag vad som kallades "aspirant". Med det menades att man skulle visa sitt intresse för visan genom att sjunga, spela och arbeta praktiskt i föreningen. Jag var betagen och bergtagen.
Alf blev den stora idolen men genom Visans Vänner vecklade långsamt ut sig en värld och en tradition av nordisk viskonst. Jag hade hittat en ny kontinent där jag klampade runt utan vare sig karta eller kompass. Det gjorde inte så mycket för varthän jag gick fanns det nya visor att höra, läsa, spela och njuta av.
Men innan vi går vidare till början av 70-talet så låt oss minnas hur det såg ut i radion på den tiden. Tre kanaler fanns det och P3 var reserverad för det som kallades Melodiradio. Med detta menades att man spelade populärmusik. Då bl.a. i program som Svensktoppen men även i form av programmet "Kanske på Svensktoppen". Det sista var bäst för där spelades ofta artister som Cornelis, Fred Åkerström, Povel Ramel och Monica Zetterlund - artister som oftast hamnade på plats 15 (av 15), i listan.
Jag ägde en rullbandspelare. Och jag spelade in. Denna speciella lördag var det två låtar jag skulle lyssna på. Den ena var "Visa i Molom" med en artist vid namn Alf Hambe. Jag spelade in och jag lyssnade. Efter tre-fyra genomlyssningar så satte jag mig bredvid bandspelare. Jag lyssnade, spolade tillbaka, lyssnade, spolade tillbaka... så höll jag på en hel dag.
Sedan var det bara att springa iväg till Frölunda bibliotek, som på den tiden bara var en barack. Jag lånade alla nothäften jag kunde finna med den här Alf Hambe och sedan var det bara att skrapa plånboken i botten och köpa hans LP-skivor.
Den sommaren gjorde jag inget annat än att spela, sjunga och träna på Alfs visor. Fortfarande i total okunskap om vem han var eller vad han hade gjort tidigare.
Nåväl. På hösten (tror jag...) skulle han spela på Kusten Hus i Majorna och jag for dit. Där huserade en förening vid namn Visans Vänner om vilka jag visste - nada. Men jag talade med några medlemmar och snart blev jag vad som kallades "aspirant". Med det menades att man skulle visa sitt intresse för visan genom att sjunga, spela och arbeta praktiskt i föreningen. Jag var betagen och bergtagen.
Alf blev den stora idolen men genom Visans Vänner vecklade långsamt ut sig en värld och en tradition av nordisk viskonst. Jag hade hittat en ny kontinent där jag klampade runt utan vare sig karta eller kompass. Det gjorde inte så mycket för varthän jag gick fanns det nya visor att höra, läsa, spela och njuta av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar