Hej
Detta är alltså ett första inlägg i något som blir en blandning av falska och äkta minnen, funderingar och fakta, trender och traditioner - allt med en gemensam utgångspunkt - den nordiska visan med alla deras avläggare.
Den första kontakten
Naturligtvis så började det när jag var en ytterst liten pyttis. Mitt första visminne är att jag vid något tillfälle ska somna och min morfar ska sjunga Byssan Lull. Jag var gammal nog att förstå texten men inte gammal nog för att kunna be honom låta bli. Att utsättas för följande rader när man ska sova är väl kanske inte det bästa.
Den ene, ack så halt,
den andre, o, så blind,
den tredje han säger alls ingenting.
Att utsättas för denna karavan av lemmalytta gjorde mig vettskrämd och klarvaken. Det hade i alla fall det goda med sig att jag i fortsättningen inte kunde skrämmas av de skräckfilmer som tv visade. Inget kunde ändp vara hemskare än denna skara av halt, blinda och stumma som flockades kring min säng på kvällen.
Taube och Nilsson
Det var lite bättre längre fram. Det sjöngs mycket hemma. Mest Taube. Min mor hade sångröst och min far entusiasm. Ruben Nilsson var stor favorit men även naturligtvis doktor Taube. Vid 13 års ålder började jag i Hagströms gitarrskola i en källare vid Radiotorget i Järnbrott, Göteborg.
Det lät inget vidare men jag hade kul och spelade mycket och gärna - något som inte alltid uppskattades av omgivningen.
Det finns vissa personer som föds med talang. De behöver inte träna lika mycket för att det ska låta bra. Sedan finns det dem som inte har talang. De kan bli lika bra som talangen men de får öva desto mer.
Jag tillhör den sista sorten. Så det tog mig fem till sex år innan det började låta någorlunda. Mer om det senare.
Nu kunde jag ett dussin ackord. Var skulle detta landa?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar