Det kallades ungdomsgård. Förmodligen eftersom det hade varit en gammal bondgård en gång och för att vi som hängde där var ungdomar. Mest satt man i ett mysrum på övre våningen och gjorde - ingenting. Vid ett tillfälle när vi som som bäst bara slöade kom en av fritidsledarna in.
- Det kommer hit en kille med gitarr och honom ska ni se. Han är jävligt fräck i mun.
Jo. Man sa så i mitten av 60-talet.
Jag masade mig ned och förväntade mig inte speciellt mycket. Killen som var fräck i mun hette Bengt Sändh och det var min första kontakt med den nya generationens vissångare. Jag minns inte vad han sjöng. Bara att han var rolig, mycket rolig och att han skrev fräcka visor. Jag fick letat upp några LP-skivor på biblioteket, skrev av några texter och mer blev det inte med det. Att vara fräck i mun var liksom inte min pryl.
Något senare gick jag med i en kristen ungdomsförening, K2R. "Jojje" Laring som drev föreningen hade många sunda syften med verksamheten. Bl.a ville han visa hur man inte behöver ha det tråkigt bara därför att man är kristen.
Men det fanns också en vilja till att bilda medlemmarna. Vid varje möte dök det upp någon känd eller okänd människa och höll ett föredrag. Bl.a. minns jag hur DN:s reporter BANG kom och berättade för oss om hur hon försökte bevaka den grekiska juntan och framför allt motståndsrörelsen.
Men det kunde också bli underhållning. En fredag kväll dök t.ex. "Trubadur X" upp och sjöng och berättade historier. Stefan Ljungkvist hetta han och han var minst lika rolig som Bengt Sändh och, om möjligt, ännu mer oanständig. Han uppskattades mycket av alla, inklusive Jojje.
Däremot fick detta mig att undra om det var så här visan såg ut? Fanns det bara burleska, fräcka och oanständiga visor. Jag hade Evert Taubes sånger med mig i bagaget och han var inte enbart rolig. Han var också poetisk, berättande och ganska kuslig i bland. Men var fanns lyriken? Olle Adolphson fanns ju naturligtvis men han var inte min generation.
Svaret kom fån oväntat håll. På det famösa Hagahuset skulle det bli musikfest och jag gick dit. Ner i källaren var det lugnare och inte så mycket folk så jag smet ned. Där stod det en kille i min egen ålder och var det nåt han INTE var, så var det fräck i mun. Han sjöng med en hög dallrande stämma om privata erfarenheter och politiska frågor. Han hette (och heter) Jan Hammarlund och blev min första kontakt med en vissångare som ville säga något. Som hade ett budskap och som stod på scenen av en anledning som inte primärt och enbart var ute efter att underhålla.
Jag var betagen men också slarvig nog att inte ta någon kontakt. Långt inne i mig visste jag dock att det var ju så här min generations visor skulle låta. Jag såg min egna visstuga skymta i fjärran. Men ännu var jag inte framme.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar